Tack för K. Ekmans bok Om könets existens. Att företrädare inom naturvetenskap och medicin inte är med och sakligt debatterar några av de frågor som tas upp är märkligt.  

Att en debatt om kön, könskorrigeringar och könsroller alls förs i en tid som håller på att krossa jämställdheten är tack vare hennes bok. Affekterade inlägg på Facebook kring själva boken ser den som ett angrepp mot transsexuella. Jag är skeptisk till diskussion via kommentarsfält eftersom det ofta plockar fram det värsta hos oss och är alldeles för impulsstyrt. Jag läser boken som en förväntan på att samma höga vetenskapliga krav som ställs på vården i allmänhet också ska omfatta den vård som erbjuds personer som genomgår eller funderar på att genomgå könskorrigerande åtgärder. Jag läser också boken som en diskussion om jämställdhet och könsroller som angår människan i allmänhet, inte specifikt transpersoner. 
    Den svartmålning som nu sker av Ekman gör att man undrar över vissa kritikers agenda. Kanske kommer det sig av att hon är stöddig? Ja, visst är hon det och kanske till och med onödigt stöddig. Men svartmålningen skaver.
    Boken är inte en agitationsskrift mot transsexualism. Den frågar däremot, bland annat, varför fler och fler unga upplever sig ”fel” i sitt kön. Frågan är tydlig för mig och även för mitt barn som har utretts och fått diagnos könsdysfori/transsexualism på Karolinska. Hen tycker att boken är viktig. 

Vi som hade levt i 18 år med vårt barn ombads inte att berätta om bakgrund eller ge annan information inför något som kunde leda till ett stort medicinskt ingrepp. Vårt barn var myndigt, men hur mogen hen var för detta livsavgörande beslut var osäkert. Det kan jämföras med den mognadsålder samhället kräver för spritköp på Systemet eller hur ungas felbeslut i t.ex. i trafik eller vid impulsstyrt våld förklaras (man menar att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid 22-25 års ålder). Jämförelsen haltar, jag vet, men tål att tänkas på. Det kanske rent av är oviktigt vad föräldrarna till en myndig person har för tankar? För mycket jobbiga frågor från föräldrar kanske triggar till ett lite för hastigt beslut från en tonåring. Vi har nu förstått att föräldrar har ombetts att inte uttala sig under utredningar, utredningar som lett till rena galenskaper. Det tar Ekman upp, liksom att även synpunkter från föräldrar till betydligt yngre barn ignoreras. 
    Vi försökte så gott vi kunde i mån av tid och ork att stötta och förstå. Hade vi under utredningen satt upp motstånd skulle det kunna ha slutat med en total brytning, tror vi. Det är en naturlig reaktion tonåringar har mot föräldrar i en fas när de ska frigöra sig från så mycket. 
     Jag hade önskat att det fanns något som talade för att vårt barn, som var hur perfekt som helst den dag vi fick hen, var just det. Oavsett vad som fanns mellan benen. 
    Jag önskar att vi hade haft en rådgörande lista med utgångspunkt i Ekmans bok istället för RFSL:s svammel.

Att må dåligt i tonåren kan bero på att tonåren är förjävliga rent allmänt. För ett fåtal handlar det om transsexualism och längtan att byta kön.
    Dock måste det anses vara stockkonservativt och enfaldigt att tilldela olika kön egenskaper och roller och sedan göra det till den största identitetsskapande faktorn. Där bär det ojämställda och översexualiserade samhället en stor skuld och de drabbade är alla, oavsett kön eller sexualitet. Vilka förebilder är vi?
    Transsexualism handlar såklart inte om de egenskaper som WHO listar som tecken på kvinnlighet eller manlighet. Transsexualism är en djupare insikt än färg på bilar och önskan att gå i klänning.

Det är illa för dem som lider av att leva i ett annat kön om det är på så lös grund vetenskapen står. Och att inte mer görs för att skydda dem från profitjagande republikanska charlataner i läkemedelsbranschen är faktiskt sjukt i huvet. Ställer vi upp på detta? Ja, det verkar så.
    Kön är långt ifrån det enda som är identitetsskapande och som kan få en att må bra eller dåligt. Fråga dig själv varför unga allt mer anser just kön vara det viktigaste.

SVT Nyheters recensent P. Andersson avfärdar Ekmans bok som tyngd av faktafel. Han menar att WHO:s lista över könsroller inte används till något av betydelse i en utredning. Varför står då ens dessa saker på WHO:s lista? I vilket fall som helst så har han fel. Mitt barns uppfattning är att utredningen på Karolinska fokuserade kring dessa könsrollstips. Ska man då tolka utredningen som betydelselös?   

Ekman kritiserar även den hormonbehandling av unga transsexuella som kan leda till sterilitet. Vårt barn förhöll sig skeptisk till mycket som de vårdande läkarna sa under utredningen på Karolinska. Det slutade med att hen valde bort hormonbehandling, hen vill kunna få barn i framtiden. Jag är glad att vårt tveksamma barn vågade göra detta val eftersom alla möjligheter kvarstår, vilket de kanske inte hade gjort annars.

Ingen av motdebattörerna till Ekman tar upp det lidande några (eller många) transsexuella får av hormonbehandling. Ingen beskriver benskörheten, tidiga ålderssjukdomar eller andra sjukdomar som kan komma som följd. Det gör Ekman. Boken är ett försvar för de som ska leva ett helt liv i hormonbehandling. Transsexuella behöver att medicin och forskning har mer på fötter! 

Finns det något korn av sanning i det som Ekman hävdar när det gäller hur man i transvården använder mediciner utanför deras föreskrivna användningsområden? Jag vill att frågan ska utredas och redovisas så att mitt barn kan fatta beslut på rättvisa grunder och så att jag själv ges chans att stötta på bästa möjliga vis. Det är inte transfobi, det är att bry sig om att ens barn mår bra. 

Ekmans bok är även en kritik mot att kvinnor inte får säga kvinna om sig själva, att tolkningsföreträdet ges till andra. En kvinna som säger sig vara kvinna anses antyda att t.ex. transkvinnor inte är kvinnor. Därför borde kvinna istället säga sig vara cis-kvinna. Eller ingenting? Om andra tar sig rätten att kräva att jag ska acceptera och dessutom själv använda deras sterotypbeskrivning om mig, förutsätter jag att rätten är ömsesidig. Fast jag har inte påstått att en transkvinna inte är en kvinna.
    Från vilket håll kommer tanken att de som har fötts som kvinnor utgör en underavdelning till kvinna? Man måste inte klänga sig kvar vid ord eller företeelser som är passé eller som gör någon ledsen. Är kvinnan verkligen passé och sårar andra genom sin existens? Det fanns en tid då jag skulle lära mig att kallas cis-kvinna och fittbärare. Jag är inte mitt könsorgan, men visst, organet är en del av mig. Jag är tjej/kvinna/tant, men är det verkligen det som har skapat min identitet? Jag är också barn till min pappa och mamma, syskon, vän, lärare, socialist med mera. 

RFSL har satt ihop en lista med 100 punkter på felaktigheter i Ekmans bok (listan finns att ladda ner från internet). Att döma av Ekmans försvar verkar större delen av ”faktafelen” egentligen bestå av åsikter eller oviktigheter som inte ändrar något väsentligt, om man nu ska tro henne. Jag upplever henne som trovärdig men oroar mig lite över RFSL. Vad håller deras viktiga organisation på med? Med vilka ögon har de läst boken? Ja, hur många i debatten har faktiskt läst boken? Den borde läsas av alla eftersom vi dagligen överför till barn att könet spelar stor roll. Om kön inte ska ses vara så viktigt och man ska få vara sig själv, så pekar allt ändå på motsatsen. Det visar sig överallt, såväl i könsneutrala förskolor som i den ultraseparerande leksaksaffären.

Både de könsrolls- och jämställdsfrågor som boken pekar ut och transsexualitetsfrågorna berör samhället. Kommentarsfält på internet kokar av inlägg som visar ilska över att personer som inte själva är transsexuella eller anhöriga till transsexuella deltar i debatten. Jag har till och med sett inlägg som skyller Ekman för att vara direkt orsak till ett stort antal kommande självmord bland unga.
    I en demokrati är det viktigt att lyssna till minoriteter. Det är också viktigt i en demokrati att inte låta någon diktera villkor för de andra med argumentet att de själva är de enda som förstår ämnet. Det kommer inte i längden att gagna de transsexuella om deras fråga inte kan diskuteras som vilken fråga som helst.

Som litet barn känner man sig ganska lik de flesta om inte samhället skyltar med enorma könsskillnader. Jag och min syrra var lika vilda som våra bröder när vi var små. Många upplever sig senare bli bestulna på barnets frimodighet. Att klara översexualiseringen och överleva grundskolan är jobbigt. Det borde diskuteras mer. Att bli vuxen är hemskt, kanske ville man helst vara barn?

Boken tar upp heterosexualismen som norm. Ekman berättar hur man i länder som inte accepterar homosexualitet har gjort det lätt att få byta kön. Det är inte så svårt att förstå varför – och svaret är inte att dessa länder är toleransens apostlar, även om det händer att de framställs som det.

Några av oss s.k heterosexuella blir inte lika upprörda över Ekmans tankar som de som ser sig som transsexuellas företrädare blir. Jag inser varför. Jag som aldrig behövt försvara mitt enkla val av sexpartner, inte blivit förföljd eller trakasserad. Men hjälper den upprördheten diskussionen framåt? Ingen ska ju idag behöva försvara rätten till sin sexualitet. Det menar även Ekman. Och hon beskriver även personer som mår bra av sin könskorrigering.
    Det är lätt att bli förvirrad. Sexuell frihet och könsidentitet är ingen lätt djungel att hitta i. Och det blir en del av problemet, tror jag. Det tycks vara meningen att vi ska tappa bort oss, göra bort oss, säga fel ord, nya tolkningar kommer hela tiden. Det borde vara enklare. Det är lätt att tro att det inte finns en enda transsexuell som håller med Ekman. Men det gör det.   

Just nu känns det jämställda samhället väldigt långt bort. När kvinnor plötsligt kunde arbeta heltid, ja, då skulle män arbeta mer än heltid. Grundorsaken till ojämställdheten är kapitalistisk rovdrift.
    Och, faktiskt: när Ekman tar upp den frågan så väljer kritikerna att ställa den i skuggan av frågorna som rör sexualitet och könsidentitet (och därmed bevisar de att hon har rätt). Jag chockas över att kvinnor, och även arbetarrörelserna, går i denna fälla. Det lämnar öppet mål för värdekonservativa. Och mannen kan fortsätta härska, ordningen återställs efter ett jobbigt 1900-tal.

Vilka sliter i vård, skola och omsorg för pissiga löner? Vilka har inte kunnat jobba från det mysiga hemmakontoret men måste ta hand om gruppen som aldrig lär rösta för att vårdpersonal ska få högre löner och bättre arbetsvillkor? Kvinnor.  

De frågor som Kajsa Ekis Ekman ställer skyms nu i debatten om boken. Jag tackar henne för att hon skrev den.

Catharina Hedrenius, den 9 maj 2021