Hur får man en ungdomsorkester att bli bra? Man kan lugnt säga att det kräver envishet. Samt öronskydd. Och fantasi att kunna se framtida potential. Utöver det vanliga kvällsarbetet och arbetet på helgerna ägnar jag mycket tid att tänka och arrangera musik för den potentialen. En av våra blåsorkestrar, barn i mellan- och högstadiet, består av 28 blåsande barn. De gör nu storverk och är på väg att bli ett flaggskepp. Jag är så stolt över deras utveckling – de älskar att spela ihop och de är så musikaliskt smarta! Jag blir även stolt över mina kollegor och mig själv som tagit dem så här långt. Hur kom vi hit?

Min arbetsgivare utreder nu att ersätta sådana som jag med de som saknar adekvat utbildning. Sådana som kanske helst ville arbeta som musiker. Som kanske, lite skämmigt, i förbifarten nämner att de jobbar som lärare, men bara lite…

Kulturskolan är den bästa barnkulturella satsningen Sverige har hittat på. Det var en bildningssatsning, med sin grund i socialdemokratiskt reformarbete.
För att kunna arbeta som lärare inom kulturskola krävdes förr en högskoleutbildning. Jag hade ett genuint intresse för att bli lärare. Jag älskar fortfarande att spela musik. Utöver mitt huvudinstrument, som jag behärskar på hög nivå, kan jag spela piano, olika blåsinstrument, lite trummor, musikdataprogram och sång. Jag undervisar i flöjtspel, orkester samt gör musikprojekt ute i socioekonomiskt utsatta områden. Detta är mitt yrke. Jag är bra på det.

   Ofta görs just (flöjt)fröknar som jag själv till slagpåse i kampen mot kulturskolans påstådda ”tråkighet. Jag råkar utbilda de allra yngsta att hålla ett mindre tungt instrument som inte anses hippt. Trots det har jag väldigt hög närvaro på mina lektioner.

Nu håller trendängsliga politiker på att bestämma att det ska vara andra, sådana som saknar genuint intresse att vara lärare, som ska lära barnen att spela. Denna dåliga trend sprider sig och gestaltas tydligast i Täby, som gjort en fuling. Man har nämligen börjat kalla entreprenörernas verksamhet för “kulturskola”, ett ord som än så länge har en mycket hög kvalitetsstämpel (men tyvärr inte är skyddat).
Under paraplybegreppet ryms underleverantörer i den s.k Kulturchecken. Många som bor i Täby blir förvånade över att kvaliteten och stabiliteten i deras ”kulturskola” inte längre stämmer med vad de själva fick som unga (har själv fått frågor vad det beror på). Svar: för att det inte alls är Kulturskola, utan är det som kallas kulturcheck.

Varför etablerar kulturskolchefer termen “kommunal kulturskola” när man använder sig av privata aktörer? Vad vill man med det? Om kulturskolan läggs ner med det föreslagna 7, 5 heltidstjänsterna, har knappast min chef heller arbete som annat än samordnare.

Kulturskola är en i Sverige sedan flera decennier etablerad benämning på breddningen av kommunal musikskola som har tillförts fler konstnärliga discipliner än musik. Denna breddning har skapat ett stort antal kulturella centrum i landet, platser där barn och ungdomar har utövat olika konstformer sida vid sida och tillsammans med varandra i korsbefruktande aktiviteter som t.ex. musikaler med dansare, skådespelare, sångsolister, körer och orkestrar.

    Man borde inte stöta på ordet kulturskola i annan betydelse, men som sagt – begreppet har inte skyddats och kan användas av vem som helst som undervisar i ett kulturämne. Här borde kanske högskolämbetet, d.v.s staten ingripa. Hur kvalitetssäkrar man sina kulturskollärarutbildningar annars? Vilka kommuner får del av statliga budgetsatsningar – Kulturskolelyft och liknande – när man inte har en riktig kulturskola?

Genom att använda uttrycket kommunal ”kulturskola” visar Täby att man medvetet blandat ihop korten för den mindre insatta medborgaren. Man vill ge intrycket att även kulturchecksföretagen erbjuder kulturskola – vilket ju inte stämmer.
Vilka kommunala åtaganden hyser kommunen förhoppningar om att kulturchecksföretagen och dess anställda ska inordna sig under? Har man, liksom jag, skyldighet att kunna t.ex. barnkonvention och skollag? Jag reagerar starkt när jag hör om integritetskränkande beteende hos outbildade ”lärare”. Ska det bli norm nu?

De som sökt jobb i kommunernas kulturcheck behöver inte alls ha adekvat utbildning, veta något om utvecklingspsykologi, inte kunna pedagogik, didaktik eller metodik. Man behöver inte alls vilja vara pedagog. Dessa arbetar på provision och eftersom anställningarna är osäkra väljer man oftast att gå vidare. Det här har funkat än så länge, i Stockholmsrådet, men bara för den som inte har en försörjningsplikt (yngre musiker, t.ex) eller är äldre utan hemmavarande barn. Eller är rikt gift….
De enskilda aktörerna erkänner att de har väldigt svårt att hitta personal. ”Min son byter pianolärare som man byter kalsonger”, sa min sjukgymnast nyligen (boendes i Täby). Men då överdriver hon nog, för nog byter man kalsonger lite oftare än varje termin?

Det finns såklart de i kulturcheck som har adekvat utbildning. Men ofta skyltar de privata aktörerna snarare med att man är utövande själv, har massa speljobb, är på turnéer. Det ska sälja in något som verkar ballt. Man vill appellera till en lite aningslös pappa som passar på att berätta att han också har kliat gura på sin tid. ”Jag gick för Lelle, jag med”. Bara det att Lennart inte var borta och spelade jämt. Han satt enträget i förrådet på S:t Olofskola varje vecka och undervisade, hade alla rockgrupper, lärde sig nya låtar, övade, fortbildade sig själv. Hur kan man då tycka att Täbys ”icke-lärare” är en förebild för att utbilda unga i kulturämnen? Är det långsiktighet och kontinuitet? Är det att garantera återväxten för Sveriges kulturarbetare inom drama, dans, bild, konst och musik?

Varför kallar Täby andra kommuner till gemensamma samtal om kommunöverskridande ”samarbeten”? Därför att deras ”kulturskola” helt enkelt inte kan leverera samma kvalitet som de riktiga kommunala kulturskolorna. Alla borde hålla sig undan från Täbys modell. Så när nu andra kommuner ändå vill följa Täbys opedagogiska exempel, bör högskolor börja reagera och ifrågasätta. Kanske borde lärarutbildningarna helt läggas ner?
Kulturskolchefer i länet tycks sakna mod och driv, kanske t.o.m kompetens, att förklara läget för okunniga politiker. Och det är verkligen sjukt att cheferna får omöjliga uppdrag att utföra, det är dömt att misslyckas. “Varje lärare ska ha 70 elever”. Fast ingen förälder vill att ungen ska spela i grupp.
Vi i kulturskolan jobbar redan kvällar, helger och lov för betydligt lägre löner än andra högutbildade lärare. Man förstår att kulturen ska degraderas. Vi ska vara glada som har jobb. Vad blir vi då? En underavdelning i Sveriges Lärare? 3000 lärare som betalar full avgift, men utan fackliga skydd?

Man bör informera alla som vill utbilda sig till kulturskollärare, med dyra lån i bakfickan, att det inte alls finns riktiga lärararbeten att söka.

    När de riktiga kulturskolorna till slut lagts ner – som man tänker sig på sikt att göra i Sigtuna – bör svensken fråga sig om de 100 plingerplongwritersskolorna verkligen skapat en bredd i kulturlivet.

Äh, jag vet att man inte bryr sig. Har man röstat för borgerliga budgetar (ja, även 2018-2022) så vill väl Svensson ha det så här….
Sverige, det bildnings och kulturföraktande, står märkligt stolt med brallorna nerdragna. Äntligen har man lyckats knackat ner lite sossereformer och kan ogenerat ge sig på kulturelit och kulturkoftor – tidens Trumpmelodi.

Och där sitter vi. För femtielfte gången nedläggningshotade med en stressad chef vid powerpointen. Jag orkar nog inte en gång till, tänker jag. Men nu ska jag på det där mötet i alla fall.

Vilka politiker är det som skapar det här kunskapstappet? Det är obildade marknadspolitiker som säljer ut Sverige, påhejade av en sjuk SD-kader. Alltså grabbar som inte gjort ett enda vettigt dugg någon gång.

27 september 2023